BLOGG

 

 

  INDEX

 

 

 

 

 

  KUKA OLI LAIVAMAALAUKSIA MAALANNUT A.TURPEINEN?

 

Vuosien aikana monta A.Turpeisen tauluja on kulkenut Brig Antiquen kautta. Kaikki ovat olleet laivatauluja 1970- ja 80-luvulta. Itse olen tykännyt tauluista koska Turpeinen on pystynyt kuvaamaan laivojen mittasuhteet varsin onnistuneesti. Huomaa, että hän on liikkunut paljon satamissa ja nähnyt näitä laivoja eri näkökulmista. Tämä on asia joka karsii kokeneet meritaiteilijat akanoista koska hyvin monissa tauluissa erityisesti rungon mittasuhteet on kuvattu väärin.  On myös kivaa, että tässä on taiteilja joka on halunnut kuvata 70- ja 80-luvun purjelaivoja eikä ole taipunut menneiden aikojen purjelaivojen kuvaamiseen. Kuka tämä Turpeinen sitten oli? Netistä ei löydy hänestä tietoa. Yksi Brig Antiquen asiakas sanoi tavanneensa hänet kerran ja kuvasi hänet leppoisana kaverina. Samaa pätee myös Jari Savoilaisen kuvaus hänestä äänimeri.fi:ssä ”Syyskuussa 1979 tultiin Frances/OIBL laivan kanssa Jenkkilän reissulta Suomen Turkkuseen. Laivalle tuli taiteilija Turpeinen. Kertoi maalaavansa laivakuvia ja jos saisi valokuvan laivasta, voisi yön aikana sutia taideteoksen ja tuoda sen sitten aamusella ennen laivan lähtöä näytille. Annoin kuvan, mutta maksun lupasin suorittaa kunhan olen tuon Picasson työnjäljen nähnyt.

 

 

Aamulla ei miestä kuulunut. Kyselin porukalta onkos maalari käynyt laivalla. Joku totesi ykskantaan, että oli kuulemma viihtynyt messissä virvokkeita nauttien aamuyöhön asti. Ei ollut sen jälkeen varmaan pensseli kädessä pysynyt vähään aikaan.

Siftasimme sitten Haminaan, jossa jäin lomille. Muutaman päivän päästä tuli postissa paketti, jossa oli ihan mukiinmenevä Frances-maalaus, valokuva ja saatekirje. Siinä valiteltiin, ettei ollut ehtinyt saada maalausta valmiiksi ennen laivan lähtöä. Jos työn jälki miellyttää, voisin maksaa ne sovitut parikymppiä hänen tililleen. Mielihyvin suoritin maksun”.

Eli jos joku lukee tämän, ottaisin ilomielin vastaan lisätietoja taitelija A.Turpeisesta.

 

 

  RADIORUMSKLOCKAN - RADIOTYSTNADENS BEVAKARE

 

Någon har kanske funderat över varför vissa fartygsklockor har röda och gröna sektorer markerade på urtavlan? Få känner till att dessa är fartygsklockor som suttit i fartygens radiorum, så kallade radiorumsklockor.  

Man kan säga att klockan, och dess urtavla faktiskt har sitt ursprung i Titanics undergång år 1912. Efter förlisningen konstaterade man att radiotrafiken, på den tiden i form av morse kod, kring stora hamnar och frekventa fartygsrutter var så pass livlig att ett nödrop nödvändigtvis inte uppfattades på den allmänna frekvensen för fartygskommunikation.

För att åtgärda detta så fastställdes en internationell förordning var det sades både att fartyg bör ha 24 timmars radiovakt samt att två gånger i timmen, på en fastställd tidpunkt, iakta radiotystnad i 3 minuter.

För att underlätta radio-operatörens arbete så markerade man dessa intervall på urtavlan i radiohyttens klocka. Först hade man bara två intervall på den allmänna frekvensen 500 khz men vid andra världskrigets slut togs ytterligare en nödfrekvens i bruk och då tillkom de gröna/blå intervallen.

 

 

På vissa klockor ser man ytterligare 4 sekunders röda markeringar runt urtavlan. Dessa markering gjordes med tanke på att underlätta sändandet av morsekodens nödmeddelande.

Radiorumsklockor fanns vanligtvis 1-2 st ombord på fartyg och klockans 'existens' upphörde i slutet av 1970-talet då kommunikationsutrustningen utvecklades ombord på fartygen. I dagens läge är gamla radiorumsklockor heta samlarobjekt och betingar oftast betydligt högre priser än den traditionella skeppsklockan.    

 

  FARTYGSSTOLEN - FORM ENLIGT FUNKTION

 

Egentligen finns det rätt så få inredningsföremål kvar från gamla ångare och segelfartyg. När fartygen hade levt ut sin tid och styrde ut på sin sista resa mot skrotning, så var det endast metallen som var av betydelse. Övriga föremål hade genom år på sjön och föråldrad design förlorat sitt värde och såldes i bästa fall vidare på auktion till mindre restauranger och hotell, ett system som annars fortfarande lever kvar i dagens fartygsskrotning i fjärran östern. Problemet är bara det, då som nu, att många av dessa föremål designmässigt inte skiljer sig från dito på land - man kan inte utan dokumentation med säkerhet säga att de verkligen härstammar från ett fartyg.

 

 

 

 

Ett undantag finns - föremål vars form designades utgående från funktionaliteten ombord. Hit hör bl.a. fartygskommoder, fartygsstolar och sjömanskistor. Fartygsstolen är med sin tunga fot och exotiska träslag ett vackert föremål som representerar en försvunnen tidsepok inom sjöfarten.

Designen av stolen fick sin början i den ökade atlantfarten mellan kontinenterna under 1800-talets första hälft då bänkar och pallar ersattes med stolar i salongerna i första och andra klass. Fartygen var ännu så små att de rullade kraftigt i sjön, därför konstruerades stolen med en väldigt tung fot, oftast i gjutjärn, som bultades eller skruvades fast i däck för att den skulle stå stadigt. Själva stolen följde sedan designen på salongen som i sin tur återspeglade rådande inredningstrend och fartygets inredningstema.

Generellt kan man säga att stolarna i första klass vanligtvis var uppholstrade med fint utsnidade träarbeten och armstöd. Tyget var vanligtvis mörkt så att stänk från mat och dryck inte syntes. De stora atlantångarna hade också rederiets emblem i stolsryggen. I andra klass och i mindre fartyg var stolarna av enklare design - det var mera trä och lädersits. Fartygets trad dvs. färdrutt hade också en inverkan på stolarnas utseende. Fartyg som gick mellan olika breddgrader hade t.ex. stolar med vändbar sitts - rotting i varmt väder och läder för kallare klimat.

 

 

 

 

På bilderna intill ser man stolar i matsalen och musikrummet i atlantångaren Furst Bismarck. Fartyget, som var av medelstorlek, var byggt 1890 och gick på rutten Hamburg - New York.

Fartygsstolar med gjutjärnsfot förekom allmänt på fartygen fram till första världskriget men redan i början av 1900-talet hade nybyggen annan typ av stolar - det var bl.a. heltäckande mattor i salongerna (ökad friktion) i kombination med ny skrovdesign (mindre rullning) och större fartyg (mer utrymme) som gjorde att tillverkningen av den traditionella bultade fartygsstolen upphörde.

 

  SJÖMANSKISTAN - SJÖMANNENS KÄRASTE ÄGODEL

 

Sjömanskistans historia går långt tillbaka i tiden. Redan i början av 1600-talet användes kistor av båtsmän men först mot slutet av 1700-talet blev kistorna personliga ägodelar som följde med sjömännen från skepp till skepp.

 

 I regel var det lokala snickare som gjorde en kista innan sjömannen mönstrade ombord. Kistorna var gjorda för att passa in i de krav som ett liv på sjön ställde. De flesta sjömännen bodde i Skansen, manskapets plats för vila ock sömn. Skansen var belägen intill förmasten, ett fuktigt och mörkt ställe var vatten ofta trängde in genom skott och ventiler när sjön gick hög. I skansen fanns väggfasta kojer, en kamin, ett bord och här förvarades också kistorna.

Sjökistan var långsmal så att den inte skulle ta för mycket utrymme i skansen där den stod placerad utmed skottet. Locket gick över kistans kanter för att inte vatten skulle tränga in. Bärhantag 'stroppar' var fastsatta på gaveln så att man lätt kunde dra eller lyfta kistan. Nötlister fanns under kistan för att hålla den torr men också för att hindra slitage. Vanligt var att kistorna användes som bänkar runt bordet eller framför kaminen.

För en sjöman var sjömanskistan ofta den enda kopplingen till hemmet under de långa resorna till sjöss. Här förvarade han sina personliga ägodelar. I kistans lilla fack fanns oftast en bibel, brev och andra små värdesaker. I det stora utrymmet förvarades kläder såsom landgångsrigg och oljeställ, i bland också verktyg för sjömansarbeten, reseminnen och gåvor till dem där hemma.

Sjömän talade förr om kisteförnöjelse dvs. genomgång av sjökistans innehåll eller att förbättra och försköna kistan. Ofta var detta frivaktspyssel - man beklädde locket med segelduk och nitar, utformade bärhandtagen med knopar och splitz, målade mer eller mindre detaljrika målningar av det egna skeppet. På detta vis blev varje sjömanskista individuell med ett ett eget utseende helt enligt ägarens tycke och smak.

 

 

Sjömanskistan förlorade sin betydelse i början av 1900-talet då sjömanssäcken tog över som en följd av fasta skåp i skansen. Under 1900-talets första hälft var det också vanligt att man i skolan tillverkade sjömanskistor eller att gamla sjömän tillverkade kistor till barn eller  barnbarn. Hur skall man då skilja mellan originalen och nyare kistor? Ett flertal detaljer avgör men enklaste sättet är att se på kistans slitage och nötlisternas skick. Värt att notera är också att man rätt ofta ser gamla resekoffertar eller allmogekistor med platt lock säljas som sjömanskistor trotts att de skiljer sig väsentligt både i utseende och utförande från den äkta sjökistan.

 

 INTRESSANTA FÖREMÅL UNDER KLUBBAN

 

Ett auktionshus sålde under hösten 2011 ut en del av dykaren Sven Johanssons samlig av marina föremål. Johansson var en av de första verkliga sportdykarna i Sverige. Han hade också ett stort marinarkeologistkt intresse och bärgade flera föremål under 1950-60 talet från vrak i finska, åländska och svenska vatten. Intressant är att föremålen bärgades innan forminnesskyddet för vra trädde i kraft så försäljningnen av föremålen var fullt laglig.

Kansken de mest intressanta föremålet på auktionen var fartygsklockan av S/S Skiftet. Fartyget byggdes på Chrictons båtvarv i Åbo 1908 och sattes in på trafik mellan Åbo och Mariehamn. Torsdagen den 14 december 1916 avgick Skiftet från Mariehamn och på Rödhamnsfjärden närmade sig Skiftet ett minbälte utlagt under natten av den tyska ubåten UC-27. Klockan 09.30 i dåligt väder gick Skiftet på en mina. Fartyget exploderade, sjönk omedelbart och 86 människor gick en våldsam död till mötes. Fartygsklockan fick en ny ägare för 4.185 eur.

Man kunde också köpa föremål från flera andra kända svenska vrak såsom Jutholmsvraket, Fula Gubben och S/S Kapella. Från lastfartyget S/S Fringilla som förliste 1930 utanför Sandhamn gick nakterhuset och klockan, båda med hårt slitage och skador, för 940 eur vilket är ett intressant pris.

Nakterhuset och ratt från ångfartyget S/S Kul fanns också till utrop. S/S Kul fick 1950 förskjutning i lasten och förliste utanför Sandhamn. Slutpriset på dessa var på rätt nivå då föremålens affektionsvärde kompenserades av hårt sjöslitage.

I övrigt såldes en massa fynd från Stockholms skärgård. Det var flaskor, fat, bägare, trefotsgrytor och kärl från 1600 - 1900 talet. Sällan man ser en så pass stor samling dykföremål gå under klubban.